Kiruna, 31st of July 2019

A ghost city. It’s not that weird that in the next 20 years it will be completely moved in a different zone, since it’s about to collapse due to the explosion of the iron mines.

Passing through the city at ten at night the only sound was the one of the streetlights tilting, waiting for their color to pass from red to green. Tick-tock, tick-tock, tick-tock, the only sound that gave a perception of the time passing.

I had the feeling of being launched in the magic world of Sleeping Beauty, in the woods, in the moment in which the fairies enchanted the whole world to fall asleep.

The sun was up in the sky as if it was 11 a.m. instead of p.m., but I didn’t stay awake to admire the midnight sun, also because I was a month late for that. And no, I didn’t go to sleep as soon as I could.

Maybe I could still see something tonight, if the weather allows it.

For now, the plan, that may change from a moment to another, is to take the train to Abisko at 3 p.m. to be there at five, and then go to the border with Norway, then, sticking to the plan, I might be there for midnight.

I must admit, I’m not technically prepared for such a thing. But what do they say, let’s hope it doesn’t rain.

Fjällåsen, 30rd of July 2019

The train stopped in the little village called Fjällåsen.

“We will stop for a short break due to track work. The train will depart again in 20 minutes time” said the conductor.

Everybody got off the train. Some to smoke, some to take a walk with the dog and someone else to take a picture of what seemed to be the only construction in town, the train station, which was nothing but a house.

The childrens slept deep in the strollers and the parents indulged in a long kiss on the platform.

After awhile we heard the conductor whistle and we knew we had to get on the train again.

Suddenly a terrible scream got everybody to jump on their seats.

The children are gone and the conductor lays on the floor lifeless. Someone has killed her….

This could be the perfect incipit for one of Agatha Christie’s stories, but it was only one of my fantasies that entertained me while I was “vaping” on the platform with my new e-cigarette.

Wandering lecturer, 30rd of July 2019

Last night, while I was sleeping in my super comfortable bed at the Clarion Hotel, I thought that if none is willing to give me a job as a lecturer on the spectrum I might as well use the old way people used to reach other people: a square.

Square has been used since ancient times to reach lots of people at the same time and carry on messages and information.

And it is what I did after I got up.

I stood on a bench on Luleå’s main alley, laid my hat on the ground and…

 “Ladies and gentlemen may I have your attention?! How many of you know what neurotypical means?…”

It was a huge success! One single sweet old lady stood in front of me and gave me a nice applause when I was finished.

It felt good. I felt like I had found my thing but I needed a bigger audience and what better audience there is than university students? And not any university but Luleås Universitet which is known for its research on neurodiversity.

So I took the bus nr. 6 towards Pörsen and there I met the nicest bus driver ever, Frank who was very interested in hearing me talking about autism. When I was about to get off he told me “Hey you, why don’t you gå to the Swedish Radio, it’s just uptown. You can just drop in and if they like what you have to say, they’ll record you!”

One hour later, I had forgotten all about the university and sat on SverigeRadio Norrbotten P4 and recorded an interview about my journey.

Thanks Frank!

Luleå it was!29th of July 2019

What I love about life is that if you let “her” just happen, it can get really amazing and the most unexpected things can happen.

Taking the bus from Örebro I was convinced that it would get me to Stockholm, but it turned out that the bus would first stop at the Arlanda airport. I took it as a sign and got off.

I walked around the place for an hour, I had never been on an airport not knowing where to go before. 

Finally I decided that I wanted  to travel with Norwegian, so I went to the Aviator desk and said to the girl who was sitting behind it:

“First ticket to a beach!”



“It costs two thous..”

“Stop, stop, stop! First Cheap ticket to a beach”

“Luleå? 499”

“Luleå it is!”

I wanted to have a soft start and treat myself with a hot shower and a goodnight sleep, so I booked a room at the Clarion Hotel, mostly for their amazing breakfast buffet!

When I finally was sitting on the airplane, everything felt surreal. Strangely enough I fell asleep. I was awakened by a turbulens.

When I looked through the porthole (not sure if it is the right translation) I was overwhelmed by God almighty creation: clouds thick as sumo fighters seemed to fight and push each other like two kids that fight for a toy. The airplane was their toy and we who were sitting in there had no other choice than to sit still and hold tight to our seats.

From time to time I could see the sun coming out from the clouds like a mother that tries to make peace between the two childrens.

But the most beautiful of it all was the sight of Luleå’s archipelag. I knew then that I was exactly where I was supposed to be and I started crying of joy.

It was a cry that didn’t really want to come out, it was stuck in my throat. A stubborn cry that didn’t want to go neither up nor down .

When it was time to get off the plane I suddenly felt a strange cold feeling and thought “There must be something off about the AC system”. But just a few seconds later I realized that the steward had just opened the door.

It was 8 degrees outside, welcome to Luleå! 

On my way to the train, 29th of July 2019

While I walked on the road I realized that all my life was in the luggage I was baring. It was heavy, it was painful to drag it under that boiling sun. I was sweating. I hate to sweat. The headache was on its way because I didn’t have any breakfast but against all odds I was marching forward, sweaty and hungry. What a drama queen, right!? 

But you always go forward.

I was in a hurry although I didn’t have any plans, well except to get to the bus.
Where am I going?
I think that traveling so much has taught me that there aren’t any final destinations, at any time we can pull the handbrake and choose another route.

It’s so bloody hot!

I wish I could eat now, but it’s going to take at least three more hours before I can do that

Örebro, 27th of July 2019

On a train again. Well, not really yet. I’m in bed, in that room that has been mine just for a couple of months. Specifically I lay on a pile of clothes, my clothes. Those clothes that tomorrow I will try to sell before getting on a train again. I will give away everything I own, this time really everything I own except the bare necessities. Hopefully I will get some money for it, otherwise I will survive with the little I have left.

Nothing can stop me now.

Reckless, yes, but who cares! This life that I’ve created for myself in the last months is not made for me. Work, hold breath, sleep, repeat. Look for an apartment, hold breath, repeat. No, it makes me crazy! Crazy…well maybe you think that this choice is crazier than the life you live, but I’m not neurotypical, I AM autistic and my concept of madness is surely different from yours.

I’ve held my breath for a month now. Now I have to exhale and I can do that only if I sit on a train and write…I will look for a white beach somewhere in the north, sit on the sand and write because it is the only thing that makes me feel alive, after the hug of my Felice. He will understand me, maybe he is the only one that will not call me crazy.

Aspievism is the new black!


My artistic name is Clara Osvaldo and I’m proud to define myself as an autistic woman. I’m 29 years old and I’ ve got my ASD diagnose when I was 25.

Aspievism is a new word that I and colleague of mine came up with during an ”occupation” of our school. It is the union of the two words ”Asperger” and ””activism”, so it’s whoever fights for the rights of autisic people. 

We were following a course for adults with autism to become lecturer in ”life with autism”. It was a very nice school, but sometimes it could become controversial and ”forced” us to take park to social activities that weren’t autism friendly; so, I, whose known to be a strong minded Aspergirl, decided to organize a protest during the same day together with my autistic classmates where instead of having a ball, took our time to talk about different topics about our everyday life. We called it ”Aspievism Day ”.

Since that day I understood what I was meant to be and become. So first of all I wrote a book, edited in Italian (my native language) called ”Io, Me Stessa ed Aspie” and then I’ve started two business.

One is as a freelance lecturer: what I do is to spread knowledge and break stereotypes around Autism. I offer workshops and lectures for whoever is interested to know more about life with autism from an inside point of view; not only for families then but also public offices and employees.

My second project which I’m working hard for, is to open a totally innovative Asperger Center for autistic adults who wish to become independent and find their way in life.

Here in Sweden, we’re having a lot of cuts in social and health services and for those who get an ASD diagnosis late in life there are long wait lists before they can get the support they need. Often the only support one gets is medicine which, in my point of view, is not always the only need one needs.

Instead what I would like to achieve is to open an brand new center where the focus will be two categories, one the autistic person who whish to get support (knowledge about ASD and a brand new coaching way that rely on a humanistic positive psychology; this new approach is the result of years of personal experience and study) directly after the diagnose and second the rest of society especially big employees because what I believe is that Autism is not only for autistic person and their family, but for all society to take care of.

What me and my colleagues need now is someone who believes in us and is willing to sponsor us or become an investor.

I strongly believe that we with autism have a big social and economic potential for society and what I’d like to achieve is to demonstrate that Autism and Aspievism are the new black! 

So help us by voting for us and share this project through the link that follows!

Att lösa kärleks mysterium, ett autistisk perspektiv

För mer än ett år sedan, fann jag mig tillsammans med min kollega Julia Karlsen att filosofera över livet framför en varm kopp té.

Vi kom in i teman ”kärlek” och snabbt blev det tydlig att våra motsatta erfarenhet var en guldgrova för våra skriverier.

Det jag postar idag är en icke vetenskaplig men välbetänkt sammanfattning av det vi sa denna kväll och det vi kom fram.

”Att lösa kärlekens mysterium.

Frågeställning: Vad händer egentligen när man blir förälskad? Och varför blir man det?

Vi började med att fråga oss vad som egentligen händer våra kroppar när vi blir förälskad och vad den mystiska kraften av förälskelsen kommer ifrån. Vi vet att det finns två olika typer av förälskelsen, det fysiska och det psykiska.

Vår hypotes är att alla människor upplever kärleken i form av förälskelsen och därför måste det ligga i våra gener. Dock måste det finnas två olika gener som skiljer attraktion och kärleken i och med att de kan förekomma vid separata tillfälle.  

Förmågan att känna kärlek är något som förenar oss alla, till och med vi med autism oavsett land och kulturell bakgrund. Därför är rimligt att anta att kärlek är någonting som sitter i generna.
Men vad är kärlek egentligen, och hur fungerar det?
I detta arbete kommer vi att försöka reda ut kärlekens mysterium, undersöka likheter och skillnader mellan olika typer av kärlek och studera kopplingarna mellan kärlek och attraktion.

Känslor av det här slaget kan vara särskilt förvirrande för oss som lever med autism. Det är därför viktigt för oss att försöka förstå och förklara detta intressanta fenomen.

Den inledande frågan: Vad är egentligen Kärlek?
Låt oss för ögonblicket glömma den fysiska attraktionen, och koncentrera oss på det psykiska; känslorna. Man kan älska sin partner, men också sin familj, sina vänner, och till och med sina intressen.
Vad finns det för gemensamma nämnare? Och kan vi utifrån dem formulera en definition för kärlek i mental bemärkelse?

Vi har funderat, och kommit fram till fyra gemensamma nämnare:

  • Sammansmältning;
  • Längtan efter gemensam tillvaro;
  • Känsla av välmående;
  • Känslan av gemensamt ägande, tillhörighet;

Den första gemensamma nämnaren för alla dessa exempel på kärlek är psykologisk sammansmältning. Med detta menas att man blir ett med den/det man älskar. I sammanhang som rör personer yttrar sig detta genom att deras behov blir våra behov, deras glädje vår glädje, och deras sorg vår sorg. När det gäller intressen, beskrivs detta bättre genom att intresset blir som en del av en själv.
Det ska dock inte blandas ihop med ”symbiotisk kärlek” som är en icke hälsosam typologi av relation.

Nästa punkt, längtan efter gemensam tillvaro, syftar helt enkelt på att man vill att det man älskar ska vara en del av ens vardag. Om det är en person, vill man vara tillsammans med honom eller henne. Är det ett intresse, så vill man ägna sig åt det.

Alla dessa former av kärlek medför också en känsla av välmående. Vi mår helt enkelt bra av att umgås med de vi älskar, eller hålla på med det vi älskar att göra. 
Ibland vi som lever med autism har en tendens att agera impulsivt och det vi tror få oss att må bra gör den egentligen inte, så man ska alltid vara vaksamt ,om det som får oss att må bra får också oss att må dålig kanske ska man fundera över det.

Sist men inte minst, brukar alla dessa former av kärlek innefatta en känsla av ägande, eller tillhörighet. Inte i bokstavlig bemärkelse, men på ett psykologiskt plan.
Har man en partner, vill man inte att personen ska bli tillsammans med någon annan. Man vill att personen ska vara bara ens egen. Även i familjerelationer kan svartsjuka förekomma, till exempel mellan olika syskon. I intressen kan detta visa sig genom att det man ägnar sig åt blir mycket privat och personligt. Man kan till exempel vara ovillig att skiljas ifrån eller visa någon annan resultatet av sitt arbete.

Då har vi gått igenom det som förenar de olika typerna av kärlek. Men vad är det som skiljer dem åt?

Förälskelse innefattar ofta en plötslig, euforisk, berusande känsla. Den förekommer oftast i kombination med längtan efter fysisk närhet, som styr av fysisk attraktion. Man kan vara beredd att göra undantag, och acceptera saker som man inte skulle ha gått med på i något annat sammanhang, för personen man älskar.

Kärleken till familjen är ofta villkorslös, vilket skiljer den från övriga former av kärlek. Känslan är ofta konstant, även om det inte alltid märks särskilt mycket utåt. Det är ungefär som med stjärnorna; de finns alltid där, men syns bara i de mörkaste tiderna.

Kärleken till vänner måste grunda sig på någon form av samhörighet. Det kan i princip röra sig om vad som helst. Erfarenheter, upplevelser, åsikter, smak, intressen. Kärleken är inte villkorslös, som den till familjen, och man är oftast inte beredd att göra de undantag som man kan göra vid förälskelse. Däremot bland oss autistiska finns det en tendens att erbjud villkorslös lojalitet.

Den kärlek man kan känna inför sina intressen kommer, till skillnad från övriga former av kärlek, inifrån en själv, istället för som ett resultat på någonting från utsidan. Den medför inte heller någon plikt, på det vis som kärleken gör när den är riktad mot någon person, och är ofta starkt knuten till ens identitet.


Än så länge har vi hållit oss till kärlek i psykisk bemärkelse. Låt oss nu titta lite närmare på begreppet attraktion. 

Attraktion kan beskrivas som en stark kraft, som får människor att dras till varandra. Det finns olika typer av attraktion. Fysisk attraktion av sexuell karaktär, psykisk attraktion, och fysisk attraktion utan sexuell drivkraft. 

Den sexuella attraktionen förekommer oftast i kombination med förälskelse, och kännetecknas av en stark längtan efter fysisk närhet. Men det finns också andra former av fysisk attraktion; till exempel vem man väljer att gå fram till, och inleda ett samtal med i ett rum fullt av okända personer. All form av kontakt som inte är påtvingad föregås av attraktion i någon bemärkelse. Psykisk attraktion är den som oftast förekommer mellan vänner. Det som skiljer den från fysisk attraktion är, som namnet antyder, att det är personens inre man dras till, och inte personens yttre.

Efter en längre tids funderande, har vi kommit överens om att människor är sociala djur. Vi styrs av sociala behov, som tillhörighet och gemenskap. 

Kärleken skapa band Attraktion ökar chansen till överlevnad

Kärlek börjar ofta med attraktionen. Attraktionen för människor samman, vilket på sikt leder till att starka känslomässiga band kan bildas. Sådana band är en förutsättning för ett gott samarbete, vilket i sin tur är en förutsättning för tillhörighetens och artens överlevnads skull.
Så för att återgå till vår ursprungliga frågeställning, det som händer när vi blir förälskade är att vi blir attraherade, fysiskt och/eller psykiskt, till en person. Attraktionen skapar ett band, som leder till kärlek, som tillfredsställer människans social behov av att tillhöra, och ökar chansen till överlevnad.
Rent fysiskt ”Vissa forskare menar på att lukten spelar en stor roll vid val av partner då människans kroppslukt innehåller kemiska signaler som ger information om immunförsvaret. Vi skulle då omedvetet föredra en partner med ett immunförsvar som kompletterar vårt eget för att säkra ett starkt immunförsvar hos avkomman”. (Mikaela Alex, 13/2 2018, Må

Eftersom naturen inte låter oss styra vem vi blir förälskad i, är det rimligt att betrakta kärlek som någonting nödvändigt och därför vi tycker att förmågan att känna kärlek sitter sannolikt i våra gener.

Genom detta perspektiv kan vi för första gången begripa kärleken som något logisk, som gå att förklara.

För att sammanfatta: först känner man en stark känsla av attraktion, som i sin tur skapar ett starkt band med personen man blir förälskad i. Sedan bandet knyts ihop krävs det en mer diskret, långvarig känsla som håller ihop familjen.
I och med att vi är sociala djur, får kärleken oss att bli attraherad, mot människor som inte ingår i vår familj, som skapar vår krets av vänner.

Har man autism, behöver man också extra tid för sig själv och det är här vi hittar kärleken för våra intressen.

Äntligen har vi lyckats förklara kärleken på ett sätt som gör den begriplig. Den framstår inte längre som lika oförståelig.”

Dagen efter var vi så taggade på grund av vårt arbete att vi fortsatt prata och dricka té; teman då blev religion.

The importance of silence

Yesterday I went to a party, a very nice party. For the first time in my adult life I went to a party because I wanted to. Of course my “theory of mind” had no idea what to expect. I didn’t have a clue how to behave. I didn’t know anyone because it was something that came up on facebook and I just decided to hang on.

Many questions started to fill my brain: how to dress, what to bring to the host of the party, what should I talk about and most of all what shouldn’t I talk about. Nonetheless I wasn’t preoccupied.

I bought lots of beer (that I don’t even drink)and some chips, then I packed my father’s car I drove to the countryside where the party hold place.

The landscape was amazing, quite dangerous if you have ADD and driving while listening to Stone Sour! 

Anyhow I got the villa and tried to identify the host from the picture on facebook. I just said ”Hi!” quite loud and then when I got the attention of some people I recognise one of the host and introduced myself. Simon and Cat (the hosts) seemed quite pleased to meet me, gave me some whine and introduced me to lots of hands to shake. I’m useless to recognise faces and even worse to remember names unless I don’t find a strange and funny connection between names and faces.

But the point of this post is not to talk about my experience what is important if what happened after the party, especially the day after.

Total shutdown. I woke up this morning and I couldn’t speak, I could hardly move and my head felt like someone had put it in a washing machine!

This is what happens to me when I have what I call a “social hangover”. Yesterday one of the last things I said was “social overdose” but because I’ve never had an overdose thus I don’t know how it feels like I can’t make this comparison.

Years ago, even before I got my dignos I used to be scared when this happens, I didn’t know why this happened and how to make it stop.

Now, after many years, it almost a relaxing experience. I feel how my cognitive functions stop to fight all the impulses from the outside world and just switch off.

I can communicate and understand what happens around me of course but I haven’t energies left to talk back, except in writing. (About this matter I would never stop to sustain how important it would be to most of autistic people to have the possibility to learn how to comunicate with sign language!).

Although I try not to communicate at all because this would only extend the time I need to get back my full cognitive functions.

The reason why I’m writing now (which is extremely tiring) is to talk about shutdowns while I’m experiencing one at the moment.  

After many years, I’m not scared anymore of myself because I’ve learned what, how and why this happens. The only thing that still anxious me is the reaction of those whom I live with or that are very near to me.

When you experience a shutdown it’s too late to explain to them what is going on, what you need and how they should behave to help you, so what I usually say in my seminary is to prepare a list of things they could do in these situations to help you and a list of things you could do to help yourself. 

Most of us prefer being alone and let the brain recharge while watching a tv-serie or playing video games. It’s very personal how one can cope in this situation and it’s very personal also the time one needs to get back in the game.

I feel that the more the environment around us accept us and doesn’t rush us, the easier is to feel better and go back to our everyday life.

Shutdowns are not our “enemies” is a funny way that our aspie minds have to tell us we’re too tired to go on. To fight them is just madness because it would be like starting to yelling at a computer that is crushing, it doesn’t help and it most definitely would bring the risk to do some real damage.

Accept it. Embrace it and let it do it’s work. 

I believe that our minds actually care for us and that, like nurturing mothers, tells us when to stop, take a break and try another time.