Vandrande föreläsare, 30 juli 2019

Inatt, medan jag sov i min underbara sköna Clarion Hotels säng kom jag på att om ingen vill erbjuda mig ett jobb som föreläsare då få jag väl använda mig av det gamla sätt folk använde sig av för att nå andra personer: ett torg.
Torg används sedan Antiken för att nå stora mängd folk och det är det jag gjorde idag.
Jag ställde mig på en bänk vid Luleås Storgatan, la min keps på marken och…

”Hej allihopa! Få jag ha er uppmärksamhet?! Hur många av er vet vad neurotypisk betyder?”

Det var ett stort succé! En enda söt tant ställde sig framför mig och applåderade när jag var klart.
Efter det kändes som jag hade hittat min grej men jag behövde en större publik och vad finns bättre än ett universitet? och inte vilken universitet som helst utan Luleås!
Jag tog bussen nummer 6 mot Pörsen och där träffade jag det trevligaste busschaufför någonsin, Frank som blev jätte intresserade av att höra vad jag hade att säga om Autismen, så han frågade mig ”Men du, gå till SverigesRadio där kan man droppa in och om de tycker om vad du har att säga kan de sända dig!”

En timme senare satt jag på SverigesRadio Norrbotten P4 och spelade in en intervju som eventuellt kommer att sändas!

Tack Frank!

Det blev Luleå, 29 juli 2019

Det jag älskar med livet är att om du tillåter ”henne” det, kan det bli riktigt roligt, de mest oväntade saker kan hända.

Efter att jag tog bussen från Örebro trodde jag att vi skulle åka till Stockholm, men det visade sig att bussen skulle först stanna vid Arlanda flygplatsen. Då tåg jag det som ett tecken och steg av.

Jag yrade runt i en timme innan jag kunde bestämma mig. Jag gick till Aviator desk eftersom det enda jag visste var att jag ville flyga med Norwegian.

”Första biljett till en strand!”
”Amsterdam” säger tjejen som sitter där.
”Perfekt!”
”Det blir tvåtusendtj….”
”Stopp, stopp, stopp! Första billiga biljett som åker till en strand”
”Luleå? 499”
”Luleå it is!”

Jag ville starta i lugn och ro och unna mig ett varmt dusch och en godnatt sömn, så bokade jag en natt på Clarion Hotel, mest för deras underbara frukost buffé!

När jag äntligen satt på flyget allt kändes overklig och konstig nog somnade jag på en gång. Jag väcktes av en turbulens.
När jag tittade utanför det lilla fönstret blev jag överväldigad av Guds mäktigaste skapelse: moln tjocka som sumo-brottare verkade brottas och putta varandra som två barn som bråkar om en leksak. Flyget var leksaken, och vi som satt i det hade ingen annan möjlighet än att sitta still och hålla hårt i sätet.
Då och då man kunde se solen komma fram som en moder som försöker göra fred mellan de bråkande barn.
Men det vackraste av allt var när Luleås skärgård dök fram.
Då visste jag att jag var precis där jag skulle vara, så började jag gråta av glädje.

Det var ett grät som ville inte riktig komma fram. Det var fast i halsen, det var envis men visste inte om det skulle gå upp eller ned.

När var det dags att stig av planen förvånades jag av en stark känsla av kylan ”Vad konstig, deras AC måste ha gått sönder” tänkte jag bara några sekunder innan jag skulle inse att de hade bara öppnat dörren.
8 grader, välkommen till Luleå!

På väg till tåget, 29 juli 2019

Medan jag gick längs gatan funderade jag på att hela mitt liv var i de tunga väska jag bar. Det var tungt, det gör ont att dra den i sol hettan. Jag var svettig. Huvudvärk var på gång eftersom jag hade inte ätit något frukost men trots det gick framåt, svettig och hungrig.

Man går alltid framåt.

Jag hade bråttom trots jag hade inget planerat, ja förutom buss avgången det vill sägas.

Vart ska jag?

Jag tror att efter att ha rest så mycket, det jag har lärt mig är att det finns inget bestämd mål, när som helst har vi makten att dra handbromsen och välja en annan rutt.

Det är så jävla varmt! 

Jag skulle vilja bara äta nu men det kommer att dröja minst en tre timmar innan det sker.

Örebro, 27 juli 2019

På ett tåg igen, eller egentligen inte. Jag ligger i sängen, i det rummet som har varit min för några månader. För att vara noggrann ligger jag på en hög av kläder, mina kläder. Som imorgon ska jag försöka sälja innan jag ska ge mig till vägen igen. Jag ska ge bort allt, men verkligen allt denna gång. Förhoppningsvis kommer jag att få några slant för det, om inte kommer jag ändå att åka iväg med det lilla jag har. 

Ingenting ska stoppa mig.

Reckless, ja. Men vem bryr sig. Detta liv är inte gjort för mig. Jobb, hålla andan, sova, repeat. Söka lägenhet, hålla andan, repeat. Nej, jag bli galen!  Eller galen, ni som kommer att läsa den här tycker säkert att detta beslut är mer galet än det liv ni lever. Men jag är inte neurotypisk, min koncept av galenskap är inte likadan eran.

Jag har hållit andan för en månad. Nu Måste jag andas ut. Och det kan jag göra bara om jag sitter på ett tåg och skriver. Jag ska leta mig en strand någonstans i norden, sätta mig på en vit strand och skriva, för att det är den enda som få mig att känna att jag lever, efter min Felices omfamning så klart.

Han förstår mig. Han är kanske den enda som kommer inte att kalla mig för galen.